Raphael

Raffaello Sanzio (Rafael) (1483 - 1520) Detalj från Skolan i Athen, 1505, Diogenes från Sinope (412 - 323 fvt)

Diogenes skildras i litteraturen som en man med ytterst få ägodelar, en närmast världsfrånvänd filosof av den kyniska skolan.

Matteus låter Jesus yttra sig i samma anda; "bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen". Matt 6:25 och Luk 12:15 "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar." Kynikerna brukade hålla små predikningar om att allt som skapar behov och rubbar själens ro, såsom materiell egendom, ära och förpliktelser mot samhället bör undvikas.

René Magritte

René Magritte 1898 - 1967, Les Amants, 1928

Varför de älskande är täckta med vita tygstycken tycks förbryllande. De avbildade figurerna är klädda som man och kvinna, men i övrigt vet vi ingenting om deras identitet. De står där tätt tillsammans som om de poserade inför en fotograf. Les Amants ingår i en svit besläktade målningar (1927 - 28). Magritte ogillade förklaringar som grumlade målningens mystik. Är det inte så med Magrittes målningar att de är mer filosofiska än surrealistiska? Tolkningen vill liksom fortsätta även sedan vi noterat målningens sammansättning av olika bildelement. Eller ser du i första hand till det rent anekdotiska i bilden?

Gnosticism

De första kristna avsåg inte att den nya läran skulle vända sig till icke-judar, de gamla traditionerna bevarades i hög grad. Den kristna läran kunde mycket väl ha förblivit en mindre sekt bland judar.
Det är Paulus som river hindren för en en bredare rekrytering till kristendomen. Kanske resonerade han att ett nytt förbund inte skulle skulle behöva innehålla något om omskärelse, renhetskrav och rituella regler för födan eller om lagen. Se ex vis Jer 31:31, Fil 3:2 och Gal 5:2
Allt det där kunde ju ersättas av dopet och tron på att Jesus var en inkarnation av Gud.
Enligt gnosticismen dog inte Jesus på korset och han var den högste gudens son, alltså inte son till Jahveh. För romarrikets hellenistiska medborgare gick det inte an att Kristus skulle vara son till judarnas gud. Det är först med Konstantin som de gnostiska sekternas inflytande minskar.

Den sista måltiden

Nicholas Poussin (1594-1665) The Last Supper, 1640.

Den påskmåltid som förbereddes var den judiska (Pesach Seder). Jesus och hans följeslagare firade befrielsen och uttåget från Egypten (Exodus). Poussins målning följer Matt 26:20 På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Bordet är på tre sidor omgärdat med svagt lutande soffor försedda med kuddar. Ett sådant arrangemang kallas för triclinium. Måltiden avslutas inte som traditionen föreskriver, utan avbryts vid den tredje bägaren vin med att man sjunger Psaltarens psalmer 116 och 118. Jesus tar bägaren och säger: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig." 1 Kor 11:25. Måltidens höjdpunkt skulle ha varit den fjärde bägaren, utkorelsens bägare. Ytterdörren skulle öppnats, så att Elia (Messias) kunde komma in och ta den plats som man låtit vara tom under måltiden. Husfadern skall därmed tala om att måltiden är fullbordad.

Carl Spitzweg

Carl Spitzweg (1808-1885) Der Bücherwurm, 1850
Jag fortsättera att läsa Lars Vilks konstteori som anser att konsten tar sin början med Kant. Det förefaller märkligt, men det är så han skriver. Med Kant grundläggs en estetik för konst i modern mening. För att nå klarhet om denna Kants estetik krävs att denna "uppfinning" granskas, den bildar grundvalen för "det estetiska paradigmet som styr konsten under ca 200 år."
Vad som skall anses vara konst har diskuterats sedan antiken. Fram till den senare delen av 1700-talet innefattas en lång rad verksamheter eller tekniker. Från denna tid blir konstbegreppet klarare definierat och laddas med en teoretisk grundval som gör det till något annat än det varit.

The Performance Art Trap

Vancouver Art Gallery, 2007
Den omvärdering som har skett av konsten under senare år skall inte överdrivas, menar Lars Vilks, konstvärldens uppfattningar är i allmänhet stabila. Men då det gäller att bedöma händelser i närtid är inte alla bedömare samstämda. Enskilda händelser i konstvärlden är ibland omöjliga att förstå och därmed blir det svårt att göra säkra prognoser om sådana händelsers framtida betydelse. Först med en viss distans till en händelse kan en fastare konsthistoria skrivas. 1980-talets konsthistoria sägs vara tämligen avklarad.

Sven Druhl

Sven Druhl, S.D.E.R, 2007, 180 x 240 cm
Lars Vilks, forts. Ett konstverks värde är inte något som är omedelbart givet. Man har föreställs sig att konstverket måste finna sin plats bland andra konstobjekt. På så sätt har den samtida konsten fått stå tillbaks för den mer etablerade, under en ibland påfallande lång tid. Denna syn på det konstnärliga bedömningen är med ett institutionellt synsätt inte längre giltigt, eftersom det inte finns några värden som behöver mogna. Historieskrivningen kan i stället göras omedelbart och följer konstvärldens värderingar. Dessa värderingar kan efterhand modifieras och beskrivningen av konstverkets plats inom konsthistorien ges en ny skrivning.

St Göran och Draken

Lars Vilks skriver att konsten en gång fungerat enligt en enkel modell. Konstnären målade åskådliga bilder, t ex på en pannå som den här ikonen på St Göran och draken här bredvid. Den finns att se i Ryska museet och är från slutet av 1300-talet. Sedan dess har konstnärerna ofta fått i uppdrag att gestalta någon biblisk eller historisk händelse eller att måla ett porträtt som kunde ge familjen en viss nimbus. En lång rad med ismer avlöser varann genom konstens historia, men Vilks tycks mena att det är först under 1990-talet som bildkonsten definitivt bryter med sina gamla idéal och därefter expanderar i varje tänkbar riktning. Detta förde med sig att enhetligheten splittrades och att konstscenen blev svåröverskådlig.