Augustus och pelagianismen

Pelagius (360-435) betvivlade läran om arvsynden. Människan kan bli god genom sin egen moraliska strävan. För Augustinus (354-430) var en sådan lära kättersk. Augustinus menade att Adam före syndafallet hade sin fria vilja och hade kunnat avhålla sig från olydnad. Men då han och Eva åt av den förbjudna frukten blev deras natur fördärvad. Detta fördärv drabbade även deras avkomma. Det blir därför (i fortsättningen) endast med Guds nåd som de kan avhålla sig från synden och bli goda. (se t ex Rom 9:16) Vi förtjänar därför alla den eviga fördömelsen som visar på Guds rättfärdighet, de utvalda som får frälsningen är tecknet på hans barmhärtighet. Rent intuitivt vänder jag mig mot Augustus pessimistiska uppfattning. Vi tycks inte förmå någonting gott av egen kraft.