Lars Vilks skriver att konsten en gång fungerat enligt en enkel modell. Konstnären målade åskådliga bilder, t ex på en pannå som den här ikonen på St Göran och draken här bredvid. Den finns att se i Ryska museet och är från slutet av 1300-talet. Sedan dess har konstnärerna ofta fått i uppdrag att gestalta någon biblisk eller historisk händelse eller att måla ett porträtt som kunde ge familjen en viss nimbus. En lång rad med ismer avlöser varann genom konstens historia, men Vilks tycks mena att det är först under 1990-talet som bildkonsten definitivt bryter med sina gamla idéal och därefter expanderar i varje tänkbar riktning. Detta förde med sig att enhetligheten splittrades och att konstscenen blev svåröverskådlig.
lördag 1 mars 2008
St Göran och Draken
Lars Vilks skriver att konsten en gång fungerat enligt en enkel modell. Konstnären målade åskådliga bilder, t ex på en pannå som den här ikonen på St Göran och draken här bredvid. Den finns att se i Ryska museet och är från slutet av 1300-talet. Sedan dess har konstnärerna ofta fått i uppdrag att gestalta någon biblisk eller historisk händelse eller att måla ett porträtt som kunde ge familjen en viss nimbus. En lång rad med ismer avlöser varann genom konstens historia, men Vilks tycks mena att det är först under 1990-talet som bildkonsten definitivt bryter med sina gamla idéal och därefter expanderar i varje tänkbar riktning. Detta förde med sig att enhetligheten splittrades och att konstscenen blev svåröverskådlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Svar: Försökte svara på din kommentar tidigare idag men verkar inte fungera...
Om Martyrer. Även om jag inte syftar på kristna martyrer som t ex Stefanos så tycker jag att måna människor gåt att likna med martyrer. Att man hela tiden frivilligt offrar sig - därmed skadar sig själv.
För mig är även t ex anhängare av opus dei martyrer fast då handlar det om kropps späkning, i mer vardagliga sammanhang kan man kalla de själslig späkning. Man tror att man måste lida, att man inte får känna sig trött etc.
Många tror att det finns någon sorts heder i att bära sin smärta och hela tiden offra sig för andra.
Precis som vissa skär upp handlederna för att "rena sig" så finns det dem som "överanstränger sig" försöker att göra sig så omänskliga som möjligt bara för att finna någon sorts ro. Många finner belåtenhet i att vara så pass nära bristningsgränsen och ändå ta ett steg till.
Xantis, men kan man säga att den som utsätter sig för självbestraffning är martyr? Konflikten handlar väl i ett sådant fall om att någon finner sina tankar och handlingar ovärdiga Guds och medmänniskors kärlek.
Om någon handlar autonomt, som han måste enligt sin övertygelse och konsekvenserna av det blir ett kännbart straff från samhällets sida, så skulle man kunna tala om ett slags martyrskap.
Att stå för sin övertygelse trots att konsekvenserna blir väldigt kännbara kan bli ett martyrskap. Jag har skrivit svar till dig inne på min blogg och du är välkommen att fortsätta din diskussion där inne med mig om du vill det. Allt gott, Anna*
Skicka en kommentar